Lojalitet är något som skapas med hjälp av content (dvs meningsfullhet, känslor, relevans, underhållning). Det där mina vänner, är nästan ett mantra just nu, och något som oändligt många företag har på sina agendor och vill åstadkomma. Men sättet att skapa content varierar. Ett av de mer vanliga sätten är att använda sig av influencers av olika slag, ofta i form av bloggare, som genererar försäljning till företag genom att fylla företagets varumärke och erbjudanden med personlighet och vänskap. Men det fungerar olika bra i olika delar av världen och för oss nordiska konsumenter uppfattas inte bloggare med kommersiella agendor särskilt positivt. Vi är överhuvudtaget ganska misstänksamma mot bloggare eftersom vi tror att de tjänar oförskämt mycket pengar på att försöka lura på oss en massa prylar. Hur kunde t.ex. Blondin-Bella bli så framgångsrik som hon är om hon inte i början av sin karriär krängde på oss omedvetna konsumenter en massa skit? Det där är sådant som jag hör ganska ofta och som jag också tror bidrar till vår misstänksamma och negativa inställning till bloggar. Men i Kina finns inte en sådan inställning. Där vet de flesta att heltidsbloggare måste tjäna pengar och att man gör det genom att ingå avtal med företag.

Det är på något sätt som att vi i väst uppfattar bloggar (och bloggare) som någon slags ideell aktivitet där människor som gillar att skriva återfinns. Underförstått ska således den typen av aktiviteten vara just en hobby eller ett intresse, och det ska inte bedrivas med kommersiella intressen. Ungefär som vi historiskt har betraktat konstnärer som några slags talanger/genier som möjligen kunde få tjäna lite pengar om någon mecenat tog hand om dem och försörjde dem. En svensk bloggare som länkar till kommersiella sidor betraktas ofta på samma sätt som om en nära vän börjar diskutera pengar i gruppen av andra vänner.

Enligt en undersökning av Boston Consulting Group så anser kineser att det är helt ok att aktörer på sociala plattformar också försöker sälja saker. Det kan bero på att sociala medier och e-handel är så tydligt integrerade med varandra. Där man kan handla online finns också flera sociala plattformar och tvärtom, via sociala plattformar finns också alltid möjligheten att e-handla. Detta i sin tur gör att gränsen mellan vad vi betraktar som underhållning/intresse/kunskap blandas med det som betraktas som handel/sälj/kommersiella aktiviteter. Eller som BCG uttrycker det: ”In China, shopping is about more than just the transaction. It’s about entertanment, discovery, and social engagement with friends, celebrities, and internet influcencers.” Det finns t.o.m. undersökningar som visar att 70 % av kinesiska konsumenter födda efter 1995 föredrar att köpa produkterna direkt via sociala medier (Accenture). Det innebär i praktiken att mycket av e-handeln som äger rum i Kina sker tack vare skickliga bloggare som erbjuder content till sina mottagare. Där är det bloggarna som underhåller människor. Där är det bloggarna som hjälper sina fans att upptäcka nya produkter och allt sker i en blandning av mjuka och hårda värden. Så länge bloggaren erbjuder rätt typ av innehåll och tillfredsställer sina läsare så är det ingen som har något emot att också få hjälp med inköp och val av varumärke. Det känns som att vi skulle kunna lära oss en del av stora landet i öster när det gäller att hitta bryggor mellan sociala medier och handel.

Nu till elefanten i rummet, dvs en frågeställning som säkert väcks när ni läser den här bloggen: tjänar Malin Sundström en massa pengar på mig för att jag läser hennes blogg? Svaret är nej. Jag får betalt av Borås Tidning i form av en summa som förhoppningsvis ska täcka en del av det arbete jag lägger ner och jag är mer än nöjd:-) Att blogga om små och stora händelser i handelsvärlden är en förmån för mig och det är så meningsfullt att nå ut till en bredare publik.