För några dagar sedan bloggade jag om Wish, den kinesiska e-handelssajten som erbjuder varor till mycket låga priser och nästan ingen fraktkostnad alls. Jag ville med mitt inlägg bl.a. veta om fler än jag känner tveksamhet inför ett sådant fenomen. Och jag har fått massor med reflektioner, både i mail och via inlägg på LinkedIn och Facebook. Det verkar som att Wish är ett fenomen som engagerar och det gäller både vanliga konsumenter och affärsfolk. I den respons jag fått kan jag konstatera att de allra flesta tycker att en lågprissajt med extremt låga priser och låga fraktkostnader stimulerar överkonsumtion, och att man tycker illa om det. En person skriver: ”Ett fruktansvärt konsumtionsmönster som skapas givetvis med långsiktiga följder. Och hur ser arbetsförhållandena ut för de stackar som arbetar med att producera allt? Nej tack för mig.” En annan menar att hon inte skulle välja en sådan sajt och att hon har dåligt samvete för att hon shoppar generellt. Hon säger: ”Mitt sätt att minska mitt dåliga samvete när jag handlar, är att handla så mycket som möjligt på second hand”.

En del menar dock att det inte är värre att som konsument handla från en lågprissajt från Kina än en lågprissajt från Sverige eftersom svenska företag gör samma sak: handlar billigt från Kina och säljer lite dyrare online till svenska konsumenter. Fast där har jag en invändning: mitt inlägg handlade inte om att jämföra olika lågprissajter. Jag ville lyfta frågan om vi tycker det är ok att handla nästan gratis och låta miljön ta konsekvenserna av våra val. Tro mig, jag skulle ha lika ont i magen om jag kunde handla en stickad tröja för 49 kronor på en svensk sajt som på en kinesisk. Särskilt om det innebar att varje order skickades utan fraktavgift.

Jag ville också ifrågasätta leveransmodeller som bygger på att skicka styckegods till över 200 miljoner kunder världen över. Enligt klassisk företagsekonomisk teori vet vi att det som produceras bjuds ut på en marknad där priset bestäms av tillgång och efterfrågan. Vi vet också att intäkterna från försäljningen skall täcka kostnader för verksamheten och att det ekonomiska målet är att företaget/en skall gå med vinst. Men frågan är om det inte gått för långt nu? Om det inte är dags att fundera över det som Ronald Coase (1960) benämnde ”The Problem of Social Cost”. För det är många som tolkat The Problem of Social Cost som att marknadskrafterna skulle kunna lösa de flesta miljöproblem bara man kan reda ut vem som har rätt till de tillgångar som utnyttjas eller förorenas. Och just här uppstår ett tydligt problem: de resurser som drabbas hårdast av överkonsumtion är luft och vatten. Och vem äger dessa?

Individen kommer troligen att fortsätta förorena så länge man ser ett större värde i den egna nyttan jämfört med den ”kostnad” som uppstår i form av negativ miljöpåverkan. Och för att hindra detta så måste vi kanske tillföra en monetär kostnad kopplad till ett dåligt sätt att handla. Kanske finns det ett behov av att reglera valmöjligheter inom ramen för vad som är bra för företag och människa men bäst för samhället. Och kanske är det så att vi i framtiden ska betala för utsläppen vad gäller handel, precis som vi idag tänker oss att flygresenärer kan klimatkompensera eller att företag arbetar med utsläppsrättigheter? Eller så gör vi det enklare för oss och ställer oss frågan innan vi köper varor gratis: är jag verkligen beredd att betala för det här på lång sikt? Då kanske vi också vågar lyssna på svaret, och sluta handla gratis!