För inte så länge sedan deltog jag i ett möte med chefer på relativt hög nivå. Hela rummet fullständigt bubblade av energi och idéer, och det var tydligt att samtliga hade samma mål med mötet som handlade om en stor företagskick-off: Det här skulle bli den bästa kick-offen ever och vi skulle få taket att lyfta under den dag då 250 medarbetare skulle ingjutas ny energi och kraft inför hösten! Till saken hör att alla chefer var kloka, effektiva och framgångsrika. En annan sak som de hade gemensamt var att de var kvinnor. Naturligtvis hann vi inte bli klara med agendan för kick-offen och man insåg snart att det skulle krävas minst ett möte till. Helst på kvällstid eftersom allas agendor var tjocka.

Genast hände något i rummet. Axlarna sjönk ihop på flera, desperat trevande efter mobila agendor följde den första reaktionen och en del skruvade på sig lite obekvämt. Kanske övertolkade jag hela situationen eftersom jag så många gånger i yngre år känt precis en sådan ångest när det blivit tal om kvällsmöten, eftersom jag visste att nu skulle jag som ensamstående bli tvungen att pussla ihop en lösning för min dotter genom att be någon om hjälp. Kanske var det inte alls så här som dessa briljanta kvinnliga chefer kände, men jag slogs så tydligt av vilket stressat liv vi lever i. Ångesten över att alltid få ihop vardagspusslet, tjabblet om vems möte som är viktigast (om man lever i en relation) och sorgen över att aldrig känna sig tillräcklig som förälder.

Och samtidigt blev jag förbaskad! För hur många manliga chefer tror ni känner så här när man måste arbeta över? Hur många framgångsrika, mega-VD.ar av manligt kön sitter inte i intervju efter intervju på ålderns höst och svarar på frågan ”vad ångrar du mest under din karriär” med svaret ”jag skulle spenderat mer tid med mina barn”? Och hur många av oss lyssnare sitter inte då och tycker synd om mannen? För vi förstår ju honom. Självklart har han inte haft tid att både ta hand om sina barn och skapa en stark relation med dem samtidigt som han ska föra företaget till succé. Men vad fin och storsint han är som insett sina brister.

Men vad skulle hända om vi hade samma intervjusituation med en mega-VD av kvinnligt kön som fick samma fråga och svarade på samma sätt? Skulle vi då tycka synd om henne? Troligen inte. Vi skulle nog tänka att den där personen verkar vara en kall människa. De där föreställningarna om hur man ska vara sitter djupt rotade i oss. Eller så är det bara jag som är fördomsfull och tror att det här med föräldraskap, karriär och dåligt samvete är en jämställdhetsfråga. Troligen känner föräldrar av olika kön samma klump i magen och dåliga samvete. Och i så fall – ja då måste den här typen av problematik hanteras mycket bättre av organisationer och företag. Varför lyfter man inte fram föräldraskapet som ett plus i kanten vid rekrytering och varför pratar vi inte mer om vilken merit det är att också vara förälder? För föräldraskap är faktiskt ett lyft i karriären. Det finns få människor som inte snabbt lär sig att bli mer fokuserad, mer effektiv och dessutom mer lyhörd när man också får ansvar för ett nytt liv. Det kan du läsa mer om på t.ex. SvD även om det tyvärr också finns andra källor (Unionen) som visar att föräldraskapet i praktiken betraktas negativt. Själv tycker jag att föräldraskap borde komma högt upp på CV.t!