Sjuhärad har länge beskrivits som en bygd full av entreprenörer och regionen har också på olika sätt investerat för att öka innovationstakten i näringslivet. Vi har i Borås Curamus-stiftelsen som årligen delar ut pengar till unga entreprenörer med goda idéer och Sparbanksstiftelsen Sjuhärad som uppmuntrar goda idéer. Det finns särskilda regionala satsningar på innovationsstödssystem, som i grunden bygger på tanken att innovationer behöver stöd för att kunna flyga/växa. Detta stöd är ibland pengar och ibland kunskap, ibland båda delarna. Och senast bland platserna för innovation har Högskolan i Borås skapat Borås Science Park. Och det är säkert nödvändigt att vi i samhället skapar sådana system och platser, men ibland blir jag lite betänksam, eftersom jag anar ett utanförskap. Jag ser framför mig de befintliga innovationsstödssystemen gestaltat i en byggnad eller en mötesplats dit kreativa och idéstinna människor samlas och utvecklar en massa nya produkter och affärsidéer. Det fullkomligt bubblar av aktiviteter men det är bara en viss sorts människor som befinner sig där. De kreativa. De som är riktigt modiga. Vart ska de andra ta vägen? De som kanske har goda idéer men som inte känner sig så innovativa. De som är mer analoga än digitala. Jag tror att de får ställa sig i köket. Och med köket menar jag att vi får utveckla våra idéer där vi befinner oss – på vårt företag, i vår verksamhet, tillsammans med våra kollegor. För alla kan faktiskt koka idéer!

Men hur sjutton gör man det? Denna fråga snurrade i mitt huvud när jag första gången träffade forskaren Lluis Martinez-Ribes. Vi var då i Bryssel båda två och skulle komma att ägna mycket tid tillsammans i ett arbete för EU-kommissionen. För Lluis pratade mycket om innovationsarbete och hävdade, nästan med en dåres envishet, att alla kan lära sig att bli innovativa. Det handlar om att sätta andras perspektiv före sitt eget. Att försöka tänka som någon annan gör, t.ex. en potentiell kund. För kunder tänker inte som en medarbetare i ett företag eller ledningen i ett företag. Detta kallas för kundcentrering och innebär att allt som görs ska resultera i en bättre kundresa. Här kan ni läsa mer om hur Lluis och hans kollegor (m+f=!) arbetar med kundresan och hur de gör för att koka idéer som levereras i form av läckra rätter (sortiment, tjänster, format, varumärken, färger, former, leveranser m.m.). Och precis som Lluis säger så arbetar de verkligen med att laga till idéer:

The Kitchen of Ideas is our lab. Working on a project is like working in a laboratory. This means we often find amazing results, however, other times it helps us avoid something the client actually shouldn’t go for. In any case, together with the client and other experts we always learn something and take a step forward. This is the nature of our job, to use latest-generation marketing methods with one aim: to create brain-pleasing brands and customer experiences.

Det här är ett arbetssätt som fascinerar och inspirerar mig. Dels därför att det är så praktiskt och dels därför att det är så effektivt. Men också dels därför att det passar så bra i en region som är lite på efterkälken när det gäller de stora förändringarna, som t.ex. digitalisering. Ett innovationslabb går att skapa med nästan inga resurser alls. I ett innovationslabb ”kokar” man nya tankar, man vänder och vrider på tankarna, man modifierar, reflekterar, kombinerar, spekulerar, provsmakar, men nöjer sig inte med det. Idéerna ska också bli något verkligt, leda till ett resultat. Det ska bli en maträtt. Det som krävs är råvaror, någon form av fysisk miljö med kokmöjligheter, flera kockar och ett bord med middagsgäster. Sammantaget tycker jag inte att det låter särskilt svårt, eller vad säger ni? Visst borde det vara åtminstone möjligt att börja arbeta mer innovativt om man tänker på innovationer som att laga mat? Fast strunta i kokboken. Bjud in andra kockar och pröva er fram. Så kanske ni också kommer fram till en ny maträtt? Vad sägs om ”digilog”?

Igår var jag på Handelskammaren i Borås och inspirerades av Patrik Frisk, Gällstadspojken som var med och bl.a. startade Lager 157 och som sedan gjort en internationell karriär inom handel på bl.a. Timerland och North face. Nu arbetar han på Aldo Group, en kanadensisk skokoncern med över 20.000 anställda och verksam i 98 länder. Det vi i publiken fick lyssna till var en berättelse om hur viktigt det är att kunna lyfta blicken och se de utmaningar man ställs inför. Men vi fick också höra om handel och innovation. Patrik menade att handeln måste lära sig mer från andra näringar och jobba medvetet med innovation. Han ansåg, precis som jag, att det är lätt att prata om innovation utan att verkligen bedriva sådant arbete. Hans erfarenhet var att vill man verkligen förändra och utveckla nya idéer måste man bygga in innovationsarbete i företaget. Det får inte bli statiskt eller placerat på ett sätt så att det uppfattas som att innovationer görs på en särskild plats. Det måste bli en del av kulturen.