Om några veckor ska jag på en särskilt fin tillställning med dress code. Så fort jag fick inbjudan insåg jag också att jag inte har något passande att ha på mig. Så jag vände mig till en vän och frågade om hon kunde hjälpa mig, kanske genom att föreslå några olika modeller av klänningar som skulle kunna passa mig (en medelålders, liten och fet tant, som jag uttryckte mig). Responsen kom nästan omedelbart. Jag fick en hel kasse med klänningar att prova. Och när jag kikar i kassen ser jag att de flesta klänningar är helt nya, prislapparna sitter kvar. Givetvis är jag tacksam att få prova men samtidigt började jag fundera på överkonsumtion. Jag tror nämligen att det finns ganska många konsumenter där ute som har plagg i garderoben med prislappen kvar. Plagg som vi inte ens har haft tid att använda. Plagg som vi köper bara för att vi kan, för att det är roligt och för att vi har råd. Många konsumenter har ett oändligt utbud av kläder att välja mellan. Vill vi inte gå i butiker så kan vi handla hemma. Och det är nog lätt hänt att människor slutar tänka efter med sitt sunda förnuft när en klänning kostar 300-400 kronor. Klart vi kan köpa den. Klart vi kan köpa flera. Garderoben fylls på av märkeskläder och för många uppstår den härliga känslan i kroppen när man hittat det där plagget som bara är så ”du”!

Jag tittade på filmen The true cost häromdagen och har sedan dess nästan känt ett fysiskt illamående när jag tänker på klädshopping och klädkonsumtion. Och jag har också börjat fundera på att ta tag i min egen sprängfyllda garderob. Varför inte rensa ut och nöja mig med mindre? För även om jag kan köpa det jag vill ha, varför ska jag göra det, bara för att det är ett bra pris? Priset är inte alltid det som står på prislappen, och om man tänker så, då kommer man med automatik också att agera annorlunda. Om ni tittar på filmen The true cost så kommer ni att förstå vad jag menar. Här finns en trailer som ni kan kicka på.