Intensivvårdssjuksköterskor har en central roll i vårdandet av svårt sjuka patienter på intensivvårdsavdelningar. En del av vården innebär att vårda personer som avlider i total hjärninfarkt och genom sin död blir möjliga organdonatorer. Under hösten 2017 förväntas Sveriges regering anta rekommendationer från den statliga utredningen ”Donation – en livsviktig verksamhet”. Detta kommer att innebära förändringar i handhavandet vid livets slutskede och därmed även när organdonation kan vara aktuellt. Därför är det av värde att vetenskapligt undersöka, följa upp och utvärdera möjliga förändringar i intensivvårdssjuksköterskans attityd till handlingar i organdonationkontextet.

Tidigare studier styrker att intensivvårdssjuksköterskans attityd är av betydelse vid vårdandet av en potentiell organdonator, samt att intensivvårdssjuksköterskan har en benägenhet att vilja företräda den potentielle organdonatorns vilja – advocacy. Påverkar intensivvårdssjuksköterskans attityd hur hen handlar och agerar i denna situation? Syftet med studien är att kartlägga svenska intensivvårdssjuksköterskors attityd till att agera vid vård av potentiell organdonator. Kontakt tog med Vårdförbundet som var positiva till samarbete och med deras hjälp så skickades en enkät ut till de intensivvårdssjuksköterskor som var registrerade hos dem. Urvalskriterierna var att man skulle arbeta eller ha tjänstgjort som sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning de senaste  två  åren.  Enkäten  innehöll  47  påståenden  om  intensivvårdssjuksköterskans attityd till att agera vid organdonation och totalt 715 svar erhölls vilka bearbetades och analyserades  statistiskt  med  SPSS  och  beskrivande  statistik  med  frekvens,  procent, range och medelvärde.

I resultatet framkom att 97,3% (n=644) av intensivvårdssjuksköterskan ser det som sin plikt att vara patientens och närståendes företrädare. Knappt hälften 48,9% (n=341) av intensivvårdssjuksköterskorna litar på dödsdiagnostiken, men att  det också finns ett visst antal 0,9 % (n=6) som aldrig litar på att patienten är död. Vidare framkom det också att intensivvårdssjuksköterskorna i huvudsak 81,1% (n=562) kände sig bekväma med att vårda en potentiell organdonator. Genom sin attityd och handlande så anser intensivvårdssjuksköterskorna 98,7% (n=671) att patienten får korrekt optimal vård och behandling, och att erfarenheten av att vårda patienter som utvecklat total hjärninfarkt är stor 47,8% (n=350). Kunskap och tidigare erfarenhet av organdonationssituationer har stor betydelse. De situationer och känslor som detta väcker i samband med att vårda en organdonator kräver en personlig mognad, reflektion, kunskap och erfarenhet.