Anställningsbarhet är ett koncept inom arbetsmarknadspolitiken för att öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och säkra både den nationella och globala ekonomiska tillväxten. Inom politiken ger anställningsbarhetskonceptet auktoritet åt vilka normer som betraktas önskvärda. Tidigare forskning visar att formandet av den anställningsbara individen redan påbörjas i skolans värld genom hur utbildning fostrar studenter utefter arbetsmarknadens efterfrågan. Därmed ses anställningsbarhet idag vara ett styrningsverktyg, vilken ökar kravet på den enskilda individens förmåga att förhålla sig till vad som anses vara en attraktiv anställd.

Syftet med denna studie är att genom ett HR-perspektiv analysera anställningsbarhet som maktmekanism utifrån upplevelsen av anpassning på arbetsmarknaden. Studien genomfördes med hjälp av ett kvalitativt angreppssätt med semistrukturerade intervjuer. Vidare har studien sin teoretiska utgångspunkt i Foucaults självdisciplinerade maktteori samt Goffmans dramaturgiska perspektiv vilket empirin analyseras utifrån. Resultatet visar att det finns vissa styrande  faktorer  inom  anställningsbarhet  vilka  HR-medarbetarna  förhåller  sig  till  samt formar sig utefter. Utbildning, arbetslivserfarenhet och personliga kvalifikationer som social kompetens och anpassningsförmåga framhålls vara de tre övergripande elementen inom anställningsbarhet. Även vidareutveckling lyfts fram som en avgörande faktor vilken de förhåller sig till för att vara samt förbli attraktiva på arbetsmarknaden. Hur HR-medarbetarna beskriver anpassning på arbetsmarknaden och i sin anställning tyder på att anställningsbarhet utgör en maktmekanism vilken upprätthåller samhällets idealiserade bild av den anställningsbara.