Patienter som drabbas av delirium utsätts för ett stort lidande. Delirium är ofta underdiagnostiserat. Sjukvården opererar allt äldre patienter och risken att drabbas av delirium ökar med ålder. Trots att det finns väldokumenterade mätinstrument för att identifiera delirium och kunskaper kring riskfaktorer att utveckla delirium så har sjuksköterskan svårt att identifiera dessa patienter. Dessa oidentifierade patienter får inte heller den vård de behöver. Ur samhällssynpunkt är det viktigt att hitta dessa patienter eftersom diagnosen även innebär stora kostnader på grund av att de behöver eftervård i större utsträckning.

Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva vilka faktorer som påverkar sjuksköterskans förmåga att identifiera patienter med delirium tidigt. Resultatet bygger på en analys av tio artiklar, sju kvantitativa och tre kvalitativa och visar på stor okunskap och brist på förtrogenhet i att upptäcka och vårda dessa patienter. I resultatet framkom två teman: kunskap för att upptäcka förändringar och förmåga till kliniskt resonemang. Kunskapen om vårt kliniska resonemang som ligger till grund för våra bedömningar är en central del i det här arbetet. Utbildning om delirium behöver vara omfattande och mångfacetterad då detta arbete visar på en stor kunskapsbrist om delirium. Förändringsarbetet behöver vara genomgripande. Sjuksköterskan behöver känna stöd och förtrogenhet i sitt arbete och ha tillräcklig kunskap och engagemang som underlag för sitt kliniska resonemang i att upptäcka förändringar. Anhöriga spelar en betydande roll vid identifiering av delirium. Vi ser genom detta arbete en rad åtgärder som skulle kunna bidra till att sjuksköterskan upptäcker och identifierar delirium tidigt.