Bakgrund: Fysiskt trauma är den vanligaste dödsorsaken bland människor under 40 år i västvärlden. Spinal immobilisering är en viktig del i det prehospitala omhändertagandet av traumapatienter där skada på kotpelare och ryggmärg kan misstänkas. Spinal immobilisering praktiseras i stora delar av världen men insatsen tar tid och innebär risker för patienten. Det saknas tydlig evidens för nytta med prehospital spinal immobilisering och behovet är stort av att veta mer om skadeutfall av traumapatienter som är vårdade i ambulans.

Syfte: Syftet med studien är att undersöka förekomsten av spinal immobilisering i ambulanssjukvård av patienter som utsatts för trubbigt eller penetrerande våld samt vad för verifierade skador dessa patienter har.

Metod: Kvantitativ design med retrospektiv datainsamling från ambulans- och sjukhusjournaler.

Resultat: Trehundrasjutton patienter bedömda med RETTS ESS 39 granskades, medelåldern var 42 år och det var ingen skillnad i antal mellan män och kvinnor. 229 patienter spinalimmobiliserades och 27 av dessa visade sig ha någon typ av spinalskada. Resultatet visar att ingen statistiskt signifikant skillnad förelåg mellan spinal immobilisering och verifierad spinal skada. Det sågs inte heller något samband mellan andra verifierade skador och val av spinal immobilisering eller inte. Typ av trauma påverkar inte utfall av spinal immobilisering. Den vanligaste indikationen för spinal immobilisering var smärta/ömhet över kotpelaren och det var också denna indikation som visade sig vara starkast associerad till spinal skada.

Diskussion: Varför så många patienter utan skada har spinalimmobiliseras kan denna studie inte svara på men slutsatsen dras att algoritmen för spinal immobilisering bör göras snävare. Detta för att undvika att spinal immobilisering utförs mer än nödvändigt. Samtidigt bedöms vidare forskning inom ämnet som nödvändigt.