Sjuksköterskan på Barnhälsovården (BHV) har bland annat uppgiften att tidigt identifiera och påbörja åtgärder om och när hon upptäcker problem i barns hälsa, utveckling och/eller uppväxtmiljö. Vid minsta oro att ett barn far illa har hon skyldighet att anmäla detta till Socialtjänsten. Enligt aktuell forskning görs få anmälningar från BHV.  I föreliggande studie stod barnhälsovårdssjuksköterskans behov av stöd vid anmälningar om misstänkt barnmisshandel i fokus. Syftet var att beskriva det behovet samt undersöka om och på vilket sätt hon upplever sig ha det stöd hon behöver i sitt arbete när hon ska gå vidare med att göra en orosanmälan. En kvalitativ studie med induktiv ansats valdes. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med nio barnhälsovårdssjuksköterskor. Därefter analyserades intervjuerna med kvalitativ innehållsanalys.

Enligt lagen skall anmälan göras vid ”minsta oro” men resultatet visar att barnhälsovårdssjuksköterskan upplever att det inte alltid är denna regel om ”minsta oro” som gäller.  Inför en anmälan upplevs den egna yrkeserfarenheten vara en trygghetsfaktor. Kollegor visar sig vara mycket viktiga inför en anmälan och det är ofta barnhälsovårdssjuksköterskorna söker stöd hos dem innan de söker Socialtjänsten för stöd och råd. Tvärprofessionellt arbete med Socialtjänsten visar sig vara värdefullt men här märks också känslor av frustration då Socialtjänsten ofta inte återkopplar efter en anmälan. Dålig samverkan med Socialtjänsten påverkar barnhälsovårdssjuksköterskan negativt i hennes arbete. Sammanfattningsvis visar resultatet att yrkeserfarenhet, stöd i lagen, stöd från kollegor, konsultation, stöd och återkoppling från Socialtjänsten samt uppföljande åtgärder av Socialtjänsten är mycket betydelsefulla faktorer för barnhälsovårdssjuksköterskor vid anmälningsärenden från BHV om misstänkt barnmisshandel.