Vid neurologisk skada, såsom stroke eller Cerebral Pares, är det vanligt att drabbas av muskelspasticitet. Ett alternativ till sedvanlig rehabilitering och habilitering kan vara att träna i hemmet med ett hjälpmedel vid namn Mollii. För att kunna använda detta hjälpmedel krävs engagemang från användaren. Fokus i examensarbetet har varit att undersöka vad i livsvärlden som påverkar följsamhet av rekommenderad träning. Det förhållningssätt en distriktssköterska bör ha till en person som ska få stöttning till att inte ge upp och ha en bibehållen följsamhet har varit en viktig del. Detta har gjorts genom att följa redan befintlig forskning där 27 deltagare har provat Mollii, en helkroppsdräkt med elektroder. De har i hemmet använt dräkten i sammanlagt 12 veckor och har under denna tid skrivit dagbok med på förhand tryckta frågor och möjlighet att skriva fri text vid två av frågorna.

Syftet är att beskriva delar av livsvärlden för personer med muskelspasticitet och hur denna inverkar på följsamheten till hjälpmedelsbaserad träning. Genom en kvalitativ innehållsananlys av dagböckerna har en sammanställning gjorts över vad i deltagarnas livsvärld som kan ha påverkat dem till att träna med hjälpmedlet. Resultatet visar att olika dimensioner av deltagarnas livsvärld påverkade dem att vara följsamma eller ej. Den fysiska-, sociala-, och mentala dimensionen kan antingen hjälpa eller minska deltagarens möjligheter till träning med Mollii.

När behov av ett hjälpmedel uppkommer kan distriktssköterskan bidra med en analys av livsvärlden, för att tydliggöra vilka inre resurser personen har för att kunna tillgodogöra sig hjälpmedlet. Detta kan vara betydelsefullt utifrån perspektiven samhällsnytta och hållbar utveckling.