I Sverige liksom i flera andra länder finns det från politiskt håll en klar önskan om att göra läraryrket till en forskningsbaserad profession. I detta sam-manhang lyfts utvecklingsledare, som ofta är verksamma forskare inom utbildnings-området, fram som betydelsefulla. Flera studier visar att utvecklingsledare är av betydelse för att lärare ska kunna dra nytta av forskningsresurser i deras arbete med skolutveckling. I debatter om denna fråga går dock åsikterna isär om på vilket sätt utvecklingsledare ska stödja lärare. Idén om evidensbaserad praktik respektive idén om aktionsforskning bidrar med två sinsemellan olika skolutvecklingsmodeller som båda betonar utvecklingsledares samarbete med lärare. Ska utvecklingsledare fram-för allt förmedla evidensbaserade undervisningsstrategier till lärare eller ska utveck-lingsledare främst handleda lärares aktionsforskning i skolan? I politiska förslag, såväl nationellt som internationellt, förefaller det som att skillnaderna mellan dessa båda forskningstraditioner av någon anledning ofta förbi-ses. Aktionsforskning ses i utbildningspolitiken främst som en resurs för att öka användningen av forskningsresultat. Vissa politiker tar för givet att aktionsforsk-ning förbättrar lärares förmåga att tillämpa evidens i klassrumspraktiken. I England har till exempel aktionsforskning kommit att passas in i reformer som avser att stödja utvecklingen av evidensbaserad praktik, och det rådande utbildningspolitiska klimatet i Sverige gör det tänkbart att aktionsforskning kan komma att få en motsvarande roll. Frågan som ställs i denna artikel är om den kritiska aktionsforskningstraditionen i så fall kan bidra till kulturer av evidensbaserad praktik bland pedagogiskt yrkes-verksamma i Sverige. I artikeln diskuteras denna fråga efter en undersökning av de konsekvenser som evidensbaserad praktik respektive kritisk aktionsforskning tänk-bart kan få för utvecklingsledares arbete. Mot bakgrund av en jämförelse av de skilda krav som dessa båda idétraditioner ställer på just utvecklingsledare framstår de politiska förslagen som högst problematiska. Avslutningsvis poängteras utvecklingsledares behov av alternativa förhållningssätt som tillåter pedagogisk forskning att spela flera olika roller i skolutvecklingen.