Bakgrunden till denna uppsats är en diskussion mellan oss författare vid ett litteraturseminarium vid Högskolan i Borås (HB). Diskussionen handlade om vår pedagogiska verksamhet och att ta hänsyn till motstridiga krav. Utbildning ska vara flexibel men samtidigt standardiserad, utbildning ska förbereda studenterna för specifika yrken men samtidigt ”lära studenterna för livet”. Vi har observerat att liknande resonemang kommer till uttryck också i andra sammanhang. Ett exempel är propositionerna ”Fokus på kunskap i den högre utbildningen”1 och ”En akademi i tiden - ökad frihet för universitet och högskolor”2. Ett annat är den seminarieserie – Från HB till Humboldt: Perspektiv på universitetsidén under 200 år – som genomförs nu i vår vid HB. Vi kan konstatera att de motsägelsefulla krav vi upplever i vår roll som pedagoger hänger samman med en mer övergripande utveckling inom den högre utbildningen. De ideal som typiskt förknippats med högre utbildning har på senare tid kommit att ställas mot mer politiskt orienterade modeller. Vad betyder denna utveckling för vår praktik? Vi tar utgångspunkt i centrala utvecklingstendenser inom den högre utbildningen i Europa. Detta för att visa på förekomsten av alternativa tolkningar och anpassningar till ”Bologna” som utgör den rådande styrmodellen för högre utbildning i Europa. Vi förflyttar oss därefter till HB och dess utbildning av civilekonomer. Genom exempel visar vi hur den svenska tolkningen av den högre utbildningens styrmodell påverkar vårt pedagogiska utvecklingsarbete. Syftet är att problematisera och ifrågasätta den ”svenska tolkningen” genom att lyfta fram dess för praktiken motsägelsefulla konsekvenser.