Barn med AST, autismspektrumtillstånd, är en förhållandevis vanlig patientkategori som kommer i kontakt med anestesisjukvården då de kan behöva sövas för enklare ingrepp som till exempel tandvård. Tidigare forskning visar att anestesisjuksköterskor upplever att det är svårt att vårda barn med AST. När barnen kommer i kontakt med sjukvården upplever de att miljön är stressig och de har svårt för att kommunicera med sjukvårdspersonal. Det är påvisat att föräldrar upplever att sjukvården inte lyssnar till deras barns specifika behov och att kunskapen hos sjuksköterskor är bristfällig. Syftet med studien var att undersöka anestesisjuksköterskors förhållningssätt i mötet med barn med AST under den perioperativa dialogen. Kvalitativ metod valdes på grund av att anestesisjuksköterskors upplevelser och erfarenheter skulle undersökas. Sex stycken anestesisjuksköterskor tillfrågades att ställa upp i studien. De fick frågan om hur de tänker när de ska söva ett barn med AST och därefter fick de berätta om en speciell eller nyligen upplevd sövning. Intervjuerna transkriberades och analyserades enligt en kvalitativ konventionell innehållsanalys.

I resultatet framkommer att anestesisjuksköterskor är medvetna om barnens särskilda behov och de arbetar för att tillgodose behoven.  Tre kategorier utgör resultatet; Att förbereda sig, Att skapa en relation, Att vara flexibel. Varje kategori utgörs av subkategorier. Resultatet understöds av tidigare forskning som belyser att preoperativa förberedelser gynnar anestesisjuksköterskor och patienter samt att anestesisjuksköterskor är följsamma utifrån varje barns specifika behov. Det finns sjukhus i Sverige som har upprättade rutiner för hur barn med AST ska bemötas och tas om hand preoperativt, men dessa rutiner är inte standardiserade på alla sjukhus. Vidare forskning om hur barn med AST bemöts när de kommer till sjukhus där sådana rutiner saknas behöver göras för att kvalitetssäkra den perioperativa omvårdnaden hos barn med AST.