Kulturarvsdigitalisering utgör inte sällan en komplicerad kedja av händelser, aktörer samt tekniska och kvalitetsmässiga alternativ. Samtidigt närmar sig både allmänhet och forskare digitala reproduktioner (s.k. digitalisat) med en ”face value”-attityd. Digitalisatet antas vara identiskt med det fysiska originalet, trots att det egentligen är en simulering, och trots att en serie av redigeringar ofta har företagits mellan den ursprungliga bildfångsten och det användaren ser framför sig på skärmen. Dessutom saknas ofta den historiska och bibliografiska länken mellan det användaren ser på skärmen och det fysiska föremål detta påstår sig avbilda. Sådana länkar uttrycker digital proveniens. Digitalisering antas föra samhällets kulturarv närmare användaren, men paradoxalt nog kan på det här sättet ytterligare avstånd införas mellan kulturarv och allmänhet. Vilka verktyg kan de digitaliserande institutionerna erbjuda för att användare ska kunna bedöma digitalisatens proveniens, autenticitet och tillförlitlighet?