Förortens ungdomar beskrivs ofta i media som problemtyngda och lågpresterande (Alinia 2006, Sernhede 2009, Bäckman 2009). Skolverkets undersökningar (2001, 2003) bekräftar denna bild. Den svenske utbildningssociologen Nihad Bunar betonar att detta inte beror på att lärarna är sämre eller att eleverna är mindre begåvade. Det handlar snarare om att de unga i utsatta förorter ”drabbas av det socialt, etniskt och symboliskt polariserade urbana rummets effekter” (2005, s 76).
I det offentliga skolsystemet finns exempel på olika sätt att hantera de skolproblem som finns i de multietniska förorterna. Det av Vetenskapsrådet finansierade projektet Omvärlden i Skolan är ett försök att analysera några sådana lösningar i två skolor i två olika förorter till en svensk större stad. Följande artikel bygger på analyser av intervjuer och fältanteckningar från en etnografisk studie som genomfördes under 12 månader vid en av skolorna. Studien genomfördes främst i två olika klasser, årskurs 8 och 9.
Den etnografiska studie jag har utfört har följt riktlinjer för det som kallas kritisk etnografi. Teoretiskt stöd för ansatsen finns i kritisk teori från 1930-talet och den i USA-exil verkande Frankfurtskolan, med företrädare som Herbert Marcuse, Theodor Adorno, Max Horkheimer, Walter Benjamin, och senare Jürgen Habermas. Medan traditionell etnografi tenderar att betona forskarens roll som neutral och distanserad så manar kritisk etnografi till involvering och har ett förändringssyfte. Med andra ord så studerar konventionella etnografer kultur för att beskriva den, medan kritiska etnografer avser att bidra till att förändra den rådande kulturen i grunden (Thomas 1993, s 4).
Den skola som diskuteras i denna artikel, Älvdalsskolan, är en 1–9 skola som är lokaliserad i ett mångkulturellt område i ett av det polariserade urbana rummets mest stigmatiserade områden. Trots skolans rumsliga belägenhet har den lyckats skapa en berättelse om sig själv som gett dess rektorer plats såväl i pressen som i TV-soffor. Reportage i rikstäckande morgontidningar och lokalpress har lyft fram skolan som det goda exemplet. Vad ligger bakom detta framgångsexempel? Skolans ledning uttrycker i en artikel att elevernas bakgrund är den samma som alla andra förortsungdomars, men att det är viktigt att inte fastna i problembilder utan snarare ”nollställa elevernas bakgrunder”. Lika centralt anser rektorn är att lyfta fram läraren och lärarrollen om man vill nå önskade resultat.
De resultat som hänvisas till handlar inte om att antalet elever som lämnar skolan med fullständiga betyg har ökat. Så är inte fallet, då skolans elever som grupp presterar likvärdigt i dag jämfört med tidigare. Däremot har strömmen av elever som lämnar skolan vänt. Det är inte längre lika många som lämnar Älvdalen för skolor i andra stadsdelar. De mätningar som regelbundet görs av Skolverket visar också att de flesta elever trivs med sin skola (http://salsa.artisan.se/ och http://siris.skolverket.se/).
På Älvdalsskolan har man koncentrerat sig på att utveckla det formella lärandet (Regeringskansliet 2006) med stöd av en speciell pedagogik, Monroepedagogik, som har implementerats med stöd av en extern aktör som vi i forskningsprojektet har valt att kalla Service Partner.
Service Partner erbjuder genom denna pedagogik en rad lösningar till skolor med problem. Monroepedagogiken skall ge en ”effektiv” väg till skolframgång genom en starkt styrd pedagogik som går ut på att rätta till pedagogiska felaktigheter, som till exempel dålig undervisning,
bristande föräldraansvar och ledaransvar (Berhanu 2003). I föreliggande studie har jag undersökt hur denna pedagogik visar sig i Älvdalsskolans skolvardag, hur elevernas respons på densamma gestaltar sig, samt hur lärare möter de kunskaper och erfarenheter som (olika) ungdomar bär med sig in i skolan.